Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Friday, January 1, 2016

GLOBAL UPPVÄRMNING - HÅL I DE GRÖNAS S.K. VETENSKAP

[Jag skrev denna essä i december 2015 som ett svar på en ledare i tidskriften Allt om Vetenskap.]

Mycken förment ”vetenskap” har framförts till stöd för de Grönas spekulation att människan kanske håller på att orsaka en global klimatkatastrof med sin fossilbränsleeldning. De flesta medlemmar av allmänheten tar intryck av förhållandet att det är många snubbar som stödjer denna idé, och av att somliga av dessa snubbar på köpet har akademiska titlar. Så vem som står bakom denna ”vetenskap” – och hur många de är – det är det som imponerar på de flesta medlemmar av allmänheten.

Tyvärr är det inte så många medlemmar av allmänheten som vågar drista sig till att bedöma själva den” vetenskap” som anförs till stöd för spekulationen om människo-orsakad global uppvärmning med sina egna respektive förnuft. Undertecknad är bara en lekman – men han har gjort sig mödan att försöka sätta sig in i frågan och har haft magen att bedöma frågan med sitt eget kritiska tänkande. Det som följer nedan är vad han har kommit fram till.

Till att börja med har undertecknad gjort sig mödan att leta reda på tidskrifter som inte är välkända. Undertecknad anser att det är en dålig idé att endast förlita sig på välkända, etablerade media-aktörer typ Dagens Nyheter, New York Times och Sveriges Radio. Undertecknad har letat reda på intellektuella medier som The Intellectual Activist, The Objective Standard och www.objectivescience.net . Sanningen återfinns inte alltid hos de medier som råkar vara mest populära och välkända. Somliga av dessa mindre välkända medier förmedlar verkliga eller påstådda fakta i klimatfrågan som strider mot de verkliga eller påstådda fakta som förmedlas av etablissemanget.

Vad ska man då göra när ord står mot ord? De flesta medlemmar av verkligheten försöker bedöma vilken av parterna framstår som mera av en auktoritet. M.a.o. de flesta människor försöker bedöma personerna som framför de verkliga eller påstådda fakta. Undertecknad har valt en annan, svårare väg. Jag har försökt mig på att reda ut vetenskapen medelst mina lekmannakunskaper om vetenskap, medelst min förmåga att resonera logiskt och medelst min förmåga att integrera olika kunskaper och informationsbitar.

Till att börja med har jag noterat att det ingalunda är ett obestritt faktum att jordens klimat håller på att bli varmare och varmare. Det finns många röster som påstår att mätningarna av temperaturen jorden runt endast ger tvetydiga resultat. Det är ju av uppenbara skäl svårt att göra tillräckligt många, tillräckligt tillförlitliga och representativa mätningar av hela jordklotets temperatur. Var ska mätningarna göras, vid vilka tidpunkter o.s.v. Och varför ska vi sätta tilltro till mätningar som i de flesta fall har gjorts på land? Ca. 70% av jordens yta består ju av hav – och mycket färre mätningar av temperaturen har gjorts därute på havet än på land.

Och ett skriande problem: vi har inte många tillförlitliga mätningar av jordens temperatur alls som går längre tillbaka i tiden än sådär 70 eller 80 år!

Nu kommer förstås en vän av den globala uppvärmningsidén att invända att vi minsann kan ta reda på jordens temperatur många tusentals och miljontals år tillbaka genom geologiska fenomen som t.ex. sedimentavlagringar och fossiler. Tja, det stämmer – men dessa vetenskapliga belägg argumenterar på ett obestridligt vis att jordens klimat har förändrats precis hela tiden ända sedan jordens tillkomst! Klimatförändring är den naturliga ordningen på jorden! Det hör till de sällsynta undantagen att jordens klimat blir stabil mera än kanske något hundratals år. Den naturliga ordningen är att jordens genomsnittliga temperatur hela tiden under jordens historia antingen håller på att bli varmare eller kallare.

Jorden har alltså blivit både kallare och varmare många, många gånger genom jordens historia innan det fanns några människor vars aktiviteter kunde tänkas påverka klimatet.

Att klimatförändring är det naturliga tillståndet för jorden är elefanten i rummet hos debatten om människo-orsakad global uppvärmning. Även som det kunde bevisas att jorden håller på att bli varmare – än s-n då? Det är normalt. Och det behöver ingalunda ha något alls att göra med människans fossilbränsleeldning. Jordens klimat har blivit varmare många gånger förut utan människans inverkan.

Och nu är det dags att granska de Grönas ”vetenskap”. Till att börja med stödjer inte de tillgängliga vetenskapliga beläggen uppfattningen att en förhöjd halt av koldioxid i atmosfären ger en högre temperatur jorden runt. Vetenskapsmän som har granskat geologiska avlagringar har upptäckt att orsakssambandet av allt att döma är den omvända. De geologiska avlagringarna indikerar att mönstret är detta: först stiger jordens temperatur – sedan stiger atmosfärens koldioxidhalt flera hundra år senare.

Hur kan vi förklara detta? Mina lekmannakunskaper tillåter mig att hypotisera att först orsakas en temperaturförhöjning av jorden av någon okänd faktor (några möjliga kandidater är: en ökning av solens utstrålning, en minskning av solens aktivitet som leder till en ökning av antalet kosmiska partiklar som når jorden, en slumpmässig variation i jordens omloppsbana runt solen, en ökning eller minskning av antalet vulkaniska utbrott på jorden). Denna uppvärmning av atmosfären leder till att havets temperatur långsamt börjar stiga. När havet långsamt blir varmare minskar havets förmåga att lösa gaser som koldioxid. Så världshaven avger koldioxid till atmosfären med några hundra års eftersläpning när atmosfären blir varmare.

Den vetenskapliga analys jag ger ovan är inte raketvetenskap. En lekman klarar av att förstå det. Men det är likväl giltig vetenskap! Jag vet vad jag vet. Jag skall absolut inte låta mig tubbas till att göra våld på mitt förnufts vittnesbörd utav någon miljöknuttes fina akademiska titlar. Att en snubbe har ett diplom betyder inte nödvändigtvis att han också har rätt!

Men om idén om människo-orsakad global uppvärmning är vetenskaplig humbug – hur kan det då komma sig att så många vetenskapsmän verkar sluta upp bakom den idén. Tja – det är en ”konsensus” som har tillverkats på politisk väg. Enligt min granskning av frågan ligger det till så här att majoriteten av klimatologerna anser att deras vetenskap idag befinner sig i ett alltför primitivt tillstånd för att de ska kunna uttala sig säkert om vilka faktorer styr klimatet. Och de flesta klimatologer bestrider att de klarar av att förutse klimatutvecklingen. Men – det finns politiska önskemål att idén om människo-orsakad global uppvärmning ska visa sig vara sann. Och den politiska makten ser därför till att allmänheten ges intrycket att vetenskapen stödjer klimatalarmisterna. Ett sätt att åstadkomma denna verklighetsförfalskning är för de politiska makterna att använda vetenskapsmännens beroende av forskningsanslag från staten för att tysta motståndare till klimatalarmismen. I stort sett all vetenskaplig grundforskning är idag finansierad av världens regeringar, med skattemedel. En forskare som dristar sig till att uttala offentlig kritik mot idén om människo-orsakad global uppvärmning riskerar att förlora sina anslag och därmed sitt levebröd. Och de forskare vars forskning inte finansieras av staten – de misstänkliggörs för att deras forskning ju istället finansieras av privata företag! 

Ett annat sätt som en vetenskaplig konsensus till förmån för klimatalarmismen tillverkas är att världens politiska organ (t.ex. FN) lockar naiva vetenskapsmän till att delta i stora officiella studieprojekt. Vetenskapsmännen, som i de flesta fall är ärliga, rapporterar sanningsenligt att vetenskapen inte räcker för att dra några säkra slutsatser. Men de rapporter som vetenskapsmännen framställer åt de politiska organen omfattar tusentals sidor text. Journalisterna orkar inte läsa igenom mastodonttexterna. Journalisterna läser därför endast korta sammandrag av rapporterna. Och dessa sammandrag skrivs inte av vetenskapsmännen själva. De korta, läsvänliga sammandragen skrivs istället av lackejer åt de politiska organen på så vis att de ger ett intryck av att vetenskapsmännen bakom rapporten håller med klimatalarmisterna - trots att de i själva verket inte gör det!

massmedierna manipuleras av de politiska makthavarna till att stryka klimatalarmisterna medhårs. Detta underlättas givetvis av att väldigt många journalister redan har sympatier till förmån för de Gröna och emot kapitalismen.

Nu sade jag ovan att det finns ett önskemål hos de politiska makthavarna om att idén om människo-orsakad global uppvärmning ska visa sig vara sann. Varför skulle det kunna finnas ett sådant önskemål hos politikerna? Och varför vill också de Gröna så gärna att klimatalarmismen ska vinna burskap?

Tja, klimatalarmismläran hävdar att det är människans eldning av fossilbränslen som är problemet. Lösningen sägs vara att stifta lagar för att sätta stopp för fossilbränsleeldningen. De åt det socialistiska hållet lagda politiska makthavarna vill gärna ha en ursäkt för att stifta sådana lagar – därför att sådana lagar ger dem makt över näringslivet! 

Och de Gröna - de vill ha ett lagstiftat snabbstopp av fossilbränsleeldningen därför att de vill göra sig av med industrisamhället. ”Tillbaka till naturen – stoppa därför fossilbränsleeldningen och industrisamhället som den möjliggör!”

Om industrin berövas möjligheten att skaffa sig energi från kol, olja och naturgas för tidigt, innan andra energikällor har hunnit färdigutvecklats – då kommer industrisamhällets hjul obönhörligen att stanna. Och utan industrierna kommer mänsklighetens försörjning med livets nödvändigheter att bli alldeles omöjlig. Miljardertals människor kommer att svälta och frysa ihjäl.

De av oss som sätter värde på våra liv måste därför bekämpa klimatalarmisterna allt vad vi kan!


Tuesday, December 30, 2014

LÖNTAGARFONDERNA - OKYNNESFASCISM

Svenskarna säger ibland att “Det kan inte hända här!” Med “det” syftar de på fascismen. Många svenskar inbillar sig att Sverige är mer eller mindre immun mot det fascistiska hotet därför att svenskarna är för civiliserade för att kunna gå på fascismens råbarkade budskap.

Men sanningen är att fascismen kan komma till Sverige ändå – på grund av svenskarnas okunnighet. Ett allvarligt försök att införa ett fascistiskt ekonomiskt system i Sverige gjordes faktiskt på 1970-talet. Det fascistiska ekonomiska systemet kallades för “löntagarfonder”.

Meningen med LOs löntagarfondsförslag var att fackföreningarna skulle erhålla 40% av aktierna i Sveriges storföretag. Sedan skulle storföretagen styras av kommittéer som skulle utgöras av representanter för tre parter: de privata aktieägarna, fackföreningarna och staten.

Vi har sett det förr. På 1920-talet styrdes storföretagen i Italien av kommittéer som kallades för “korporationer”. Dessa kommittéer bestod av representanter för tre parter: de privata aktieägarna, fackföreningarna och staten.

Så löntagarfondssystemet skulle, om LO hade fått sin vilja igenom, ha blivit i stort sett samma sorts ekonomiska system som det som Mussolini redan hade infört i Italien på 1920-talet!

Missförstå mig inte. Jag säger absolut inte att de gubbar som rattade LO på 1970-talet medvetet eftersträvade fascismen. Nej, om LO-ledarna hade insett att löntagarfondssystemet faktiskt var just ett fascistiskt ekonomiskt system – då skulle de inte ha velat ta i förslaget med tång! Problemet var "bara" att LO-ledarna var så monumentalt ignoranta att de inte kände igen fascismen i sitt eget löntagarfondsförslag. LO-ledarna hade tydligen inte fått lära sig tillräckligt mycket om fascismens historia i Europa när de gick i skolan!

LOs försök att införa löntagarfonder I Sverige på 1970-talet var således en fråga om “okynnesfascism”. På 1970-talet var Sverige på väg att bli fascistiskt utav misstag! De LO-ledare som på 1970-talet försökte genomföra fascismen i Sverige var lyckligt omedvetna att det de höll på med faktiskt var fascismen.

Hur slumpade det sig att LOs förslag kom att likna Mussolinis fascistiska system intill förväxling? Det gick till så här:

LO-ekonomerna som utformade det konkreta löntagarfondsförslaget fick i uppdrag att konstruera ett system som gav fackföreningarna (läs: LO-topparna) maximala möjliga makt över storföretagen. Men LO-topparna vågade inte föreslå ett system som lät fackföreningarna ensamma ratta storföretagen. Det skulle ha sett för illa ut. Ett naket gripande efter makten hade varit för våghalsigt. Så LO-ekonomerna fick, av taktiska skäl, föreslå ett system där fackföreningarna delade makten med representanter för staten och aktieägarna. LO-topparna räknade säkert med att LOs folk skulle erhålla det avgörande inflytandet ändå, tack vare LOs makt som Sveriges mäktigaste intresseorganisation. Representationen för staten och aktieägarna i löntagarfondsstyrelserna fanns bara med i förslaget för att kamouflera LO-topparnas maktambitioner. 

Mussolini hade säkert likadana bevekelsegrunder på 1920-talet för sitt korporativa systems utformning. Mussolini ville egentligen att den italienska staten allena (läs: Mussolini själv) skulle ratta storföretagen. Men om Mussolini hade bestämt att kommittéerna som styrde storföretagen skulle utgöras av representanter för staten allena - då skulle hans "fascistiska" system ha liknat kommunismen intill förväxling. Och Mussolini ville ju, av taktiska skäl, framställa sig själv som en fiende till kommunismen. Så Mussolini såg sig nödsakad att låta representanter för fackföreningarna och aktieägarna också sitta med i korporationerna - för att systemet skulle se ut att skilja sig från kommunismen.

Så det fanns logiska skäl till att löntagarfondsförslagets teori råkade se ut precis som Mussolinis fascistiska systems teori, utan att det egentligen var avsikten. LO-topparna ville ha ett system som maximerade de svenska fackföreningarnas, läs deras, makt - och av taktiska skäl var de nödsakade att låtsas dela makten med staten och aktieägarna. Mussolini ville ha ett system som maximerade den italienska statens, läs hans, makt - och av taktiska skäl var han nödsakad att låtsas dela makten med fackföreningarna och aktieägarna. Så logiken ledde fram till samma slags system i teorin i båda fallen.

Nu är det förstås så att teorin skiljer sig ibland från praktiken. Enligt fascismens teori skulle makten över företagen delas mellan tre parter (staten, fackföreningarna och aktieägarna). Men den italienska staten (d.v.s. Mussolini) hade polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Vare sig de italienska fackföreningarna eller de italienska aktieägarna hade privata polisstyrkor, domstolar, fängelser eller arméer till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. Så i praktiken var det den italienska staten allena som bestämde över storföretagen och allt annat i fascismens Italien.

Och enligt LO-topparnas avsikter skulle fackföreningarna allena bestämma över storföretagen. Minns LO-Tidningens famösa rubrik - "Nu tar vi över!"? Men i praktiken skulle resultatet av ett seger för LO ha blivit att staten allena bestämde över storföretagen. Ty den svenska staten skulle ha haft polisen, domstolarna, fängelserna och armén till sitt förfogande för att backa upp sin vilja. LO skulle fullständigt sakna egna polisstyrkor, domstolar, fängelser och arméer för att backa upp sin vilja. Så om LO hade segrat i löntagarfondsstriden - då skulle LO-topparna ha blivit blåsta på konfekten som de ville nafsa åt sig. När löntagarfondssystemet hade avskaffat de sista resterna av den privata egendomsrättens begränsning av statens makt - då skulle den svenska staten ha tagit över allt. Fackföreningarna hade blivit maktlösa. Precis som i fascismens Italien. Samma orsak skulle ha haft samma verkan!

Så illa kan det gå när den svenska välfärdsstatens skola är så fullständigt kass på att lära framtidens fackföreningsledare grundläggande fakta om modern europeisk historia! Sverige var för inte så länge sedan på väg att få "drummel-fascism" på halsen!

Bara i Sverige!

Saturday, December 27, 2014

VÅR SVENSKA APARTHEID

SVENSK APARTHEID

Här följer några uppgifter angående konkreta fall inom den svenska invandringspolitiken som jag har saxat ur den svenska dagspressen under de senaste åren:

1)

En 17-årig pojke från Nordkorea riskerade tortyr därför att Migrationsverket insisterade på att skicka honom tillbaka. Närmare bestämt tänkte Migrationsverket avvisa pojken till Kina. Men Kina skulle antagligen i sin tur ha skickat pojken tillbaka till hans hemland Nordkorea – där denne riskerade tortyr för “brottet” att fly ifrån det socialistiska “arbetarparadiset”. Migrationsverket trodde inte på pojken när denne uppgav att denne själv var på flykt ifrån Nordkorea därför att han, enligt Migrationsverket, hade angivit orter i Nordkorea som inte fanns på kartan. Migrationsverket tog det som ett bevis på att pojken inte kände till geografin i Nordkorea – vilket skulle ha bevisat att pojken inte alls var Nordkorean.

Men när Ekot, tillsammans med experter från Kina och Nordkorea, granskade pojkens utredning visade det sig att Migrationsverkets protokollförare hade stavat ortnamnen fel. Det vär därför som orterna inte gick att hitta på kartan. Men Migrationsverket stod på sig. Verket resonerade att Kina inte skulle skicka pojken tillbaka i alla fall ifall pojken trots allt var nordkorean. Ty Kina skulle väl inte släppa in pojken på sitt territorium till att börja med ifall denne inte var kinesisk medborgare? Så det var väl riskfritt (för Migrationsverkets handläggare åtminstone) att sätta pojken på ett flygplan till Kina? Migrationsverket ville tydligen till varje pris hitta ett sätt att resonera som möjliggjorde en avvisning.

“Nu kommer han att skickas till Kina – som sannolikt skickar honom till Nordkorea. Där väntar fängelse och tortyr” (Metro 2014-11-06)

2)

En kvinna berättade att hon flydde från Uganda för att undgå att bli utsatt för könsstympning av släktingar till hennes avlidna far. Hon sökte asyl i Sverige som skyddsbehövande. Men Migrationsverket nekade henna asyl.

“Motiveringen var bland annat att det är i lag förbjudet med könsstympning i Uganda, och att kvinnan kunde söka skydd av hemlandets myndigheter.” (Metro 2014-05-22)

Genialt! Man skulle väl kunna lita på myndigheterna I Uganda! Uganda har väl ett grundmurat rykte för att vara en rättsstat?

3)

Även barn skickas tillbaka.

“Allt fler ensamkommande barn tvångsutvisas från Sverige. Samtidigt ska EU-pengar bidra till effektivare avvisningar av barn till länder som Irak och Afghanistan.” (Metro 2013-04-02)

4)

Dåvarande invandringsministern och f.d. ordföranden för Metallindustriarbetareförbundet, Leif Blomberg, uttalade sig I asylfrågan I Dagens Nyheter den 28:e januari, 1996. DN rapporterade att det inte längre räckte med att en flykting bevisligen hade torterats förrut för att denne skulle få stanna I Sverige. Fr.o.m. nu (d.v.s. 1996) skulle Migrationsverket göra en bedömning [hur nu det skulle gå till] av huruvida flyktingen riskerade att torteras igen! DN gav ett konkret exempel: En flykting hade straffats med tortyr i sitt hemland därför att denne inte ville delta i krigshandlingar. Han hade 21 ärr och skador över hela kroppen. Det hade rättsläkaren Erik Edston konstaterat. DN publicerade otäcka foton på mannens ärr. Men mannen avvisades. Migrationsverket ansåg inte att mannen hade tillräckliga humanitära skäl att få uppehållstillstånd.

Och så här resonerade Leif Blomberg enligt DN: “Du kan ha varit utsatt för olika saker, men frågan är om du åker hem, kommer det här att upprepas, är det en risk för dig eller inte?” (DN 2014-01-28)

Vilken härlig cynism! Oskyldiga människors fysiska säkerhet skulle alltså hänga på Migrationsverkets kvalificerade gissningar huruvida tortyren skulle komma att upprepas! Enligt f.d. Metallordföranden Leif Blomberg. Fackföreningsmän förstod minsann innebörden av begreppet solidaritet med de svaga och utsatta!

5)

Dåvarande sociademokratiska statsminister Göran Persson ville begränsa invandringen från Öst- och Centraleuropa, rapporterade Svenska Dagbladet den 31:e januari, 2004.

“ `Jag ser väldiga problem om vi inte skyddar oss´ sade Persson till journalister efter en debatt i riksdagen på fredagen . . . I och med Perssons alltmer skarpa uttalanden i frågan, bland annat om risk för social turism, fjärmar sig regeringen mer och mer från de utfästelser som Sverige gav till länderna i Öst- och Centraleuropa för några år sedan.” (SvD 2004-01-31)

6)

“Säpo luras av sina egna källor. Asylsökande har fått felaktiga avvisningar och terrormisstänkta har fått asyl. Säpos egna informatörer lämnar falska uppgifter och utnyttjar sin position.” (SvD 2004-09-29)

Alltså - Migrationsverket grundade uppenbarligen sina beslut icke så sällan på information från Säpo! Tydligen uppfattades invandringen som ett utifrån kommande hot som låg på säkerhetstjänstens bord. Invandringen som ett hot mot rikets säkerhet!

Var och en som laser tidningarna har åtskilliga gånger råkat på exempel på hjärtslitande mänskliga tragedier. Det händer gång på gång att flyktingar och invandrare försöker begå självmord då de hämtas av polisen för att utvisas. Varför? Självfallet därför att de riskerar öden som de själva ser som värre än att dö ifall de skickas tillbaka. Det finnes ju alltid en orsak till att en stackare försöker ta livet av sig.

Andra mänskliga tragedier som hänger ihop med restriktiv invandringspolitik är de många dödsfallen som inträffar bland flyktingar som försöker komma in i västländer “illegalt”. När västländerna “reglerar” invandringen blir offren för fattigdom och förtryck i andra länder desperata. Eftersom de inte kan räkna med att få ta sig in i ett västland på lagligt sätt nödsakas de att försöka ta sig in illegalt. Och då omkommer de inte så sällan då de bräckliga båtar de färdas i kapsejsar ut i havet, eller då de dör av törst och värme ut i öknen mellan Mexiko och sydvästra USA, eller då de dör av syrebrist i dolda utrymmen i lastbilar, tågvagnar eller båtar.

Många svenskar är så pass cyniska att de inte bryr sig att dessa mänskliga tragedier inträffar. Det viktigaste för dem är endast att invandringen hålls tillbaka. Men åtskilliga andra svenskar är anständiga människor – de upprörs av människans grymhet mot medmänniskan. Problemet är bara att de inte fattar varför Sverige har en så omänsklig invandringspolitik. Sverigedemokraterna är ju trots allt endast en tämligen obetydlig kraft i den svenska politiken!

Här är orsaken till Sveriges omänskliga invandringspolitik:

Den svenska invandringspolitiken har i grund och samma orsak som en av de två huvudorsakerna till apartheidpolitiken i forntidens Sydafrika.

ORSAKERNA TILL SYDAFRIKAS APARTHEID

Vad var de två orsakerna till apartheidpolitikens införande i Sydafrika? En av dessa orsaker är mycket välkänd i Sverige. Rasismen. Ättlingarna till de vita invandrarna från Europa såg ner på de svarta, de “färgade” och asiaterna. De vita rasisterna ville ha en politik som “försvarade” de vitas samhällsställning och makt. 

Men den andra orsaken till apartheid är nästintill okänd i Sverige – eftersom det intellektuella och politiska etablissemanget i det moderna Sverige skulle bli mäktigt generad ifall denna orsak blev känd här hemma. Denna i Sverige okända orsak till apartheidpolitiken var helt enkelt att de vita arbetarna i Sydafrika ville erhålla skydd mot konkurrens ifråga om de välbetalda jobben från svarta arbetssökande.

Bakgrunden till detta är att för ca. ett hundra år sedan hade i stort sett samtliga de vita sydafrikanerna en bättre utbildning och bättre yrkeskunskaper än vad de infödda svarta hade. Därför innehades i stort sett samtliga välbetalda jobb av vita lönearbetare. Men runtomkring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet började åtskilliga svarta arbetare skaffa sig förmågan att utföra de välbetalda jobben inom exempelvis den då starkt expanderande gruvindustrin. De vita arbetarna började oroa sig för “risken” att deras löneutveckling skulle dämpas av lönekonkurrens från de svarta. De svarta var ju så många flera än de vita. Tänk den dystra tanken (dyster från de vita arbetarnas synvinkel, d.v.s.) att ett tjugotal svarta söker till varje ledigt välbetalt gruvjobb eller industrijobb? Lönerna skulle rentav kunna sjunka!

Ett politiskt spel utvecklades i Sydafrika på 1890-talet. De vita gruvarbetarna uppmuntrade rasistiska krafter i staten till att stifta lagar som hindrade de svarta från att tilldelas några av de välbetalda jobben inom gruvindustrin. Gruvindustrins arbetsgivarorganisation motsatte sig denna diskriminerande politik. Arbetsgivarna ville ju helst anställa de som gjorde det bästa jobbet till de lägsta lönerna. Arbetsgivarna hade ekonomiska incitament till att vara “färgblinda”. Arbetsgivarnas eget intresse av fri konkurrens på arbetsmarknaden var faktiskt så starkt att de finansierade stämningar och politiska kampanjer emot den segregerande lagstiftningen som beställdes av de vita gruvarbetarna och deras fackföreningar. De vita bönderna, som ägde huvuddelen av storgodsen på landsbygden, allierade sig med de vita gruvarbetarna. De vita bönderna hade ju ett intresse av att de svarta saknade alternativ till de lågbetalda jobben inom jordbruket – så att konkurrens om den svarta arbetskraften inte tvingade upp lantarbetarnas löner!

De ökända “passlagarna” infördes för att kraftigt begränsa tillgången till svarta arbetare vid de områden där de välbetalda jobben fanns (d.v.s. huvudsakligen storstäderna och gruvorterna). För att “skydda” sina upplevda ekonomiska intressen bildade de vitas fackföreningar år 1908 det politiska partiet “The South African Labour Party” (SALP). SALP och de vitas fackföreningar bekände sig till socialismen. Deras rollmodell var det brittiska Labourpartiet. De uppfattade de vita arbetsgivarna som en av sina två huvudfiender. För att spara pengar ville ju de vita arbetsgivarna ge så många av jobben som möjligt till den andra huvudfienden – de svarta arbetarna.

För att “skydda” sina medlemmars relativt höga löner såg SALP och de vitas fackföreningar till att lagstiftning infördes år 1911 som hindrade svarta från att erhålla de välbetalda jobben.  Denna lagstiftning kallades vardagligt för den första “Colour Bar Act”. Denna lagstiftning använde omsorg för “arbetarskyddet” som svepskäl. Skenresonemanget var att det ju var klart som korvspad att ifall “dumma negrer” fick lov att sköta tunga maskiner kunde det bli olyckor på arbetsplatsen!

Efter slutet av första världskriget inträffade en konjunkturnedgång I den sydafrikanska gruvindustrin. Gruvbolagen offentliggjorde en plan att avskeda 2.000 högbetalda vita arbetare och ersätta dem med svarta. De vitas fackförening, “The Mine Workers´ Union”, satte igång en massiv strejk - med våld och ockupationer av gruvorna. Deras slagord var – “Workers of the world unite, and fight for a white South Africa!”.

Efter slutet av Andra världskriget ingick de vita arbetarna och deras fackföreningar en allians med de vita rasisterna i nationalistpartiet (“The National Party”) som bildade regering, lanserade begreppet “apartheid” och införde mera omfattande rasåtskillnads lagstiftning efter sin valseger 1948.

[För mera information om apartheid politikens historia kolla denna länk:  http://www.econlib.org/library/Enc/Apartheid.html

ORSAKEN TILL SVERIGES APARTHEID

Svenska medlemmar av arbetarrörelsen är vana vid att fördöma Sydafrikas apartheid politik. Men vår kära svenska arbetarrörelse borde rensa sin egen häck! Ty vad är den svenska invandringspolitiken annat än vår egen personliga motsvarighet till apartheidpolitiken?

Apartheidpolitiken “skyddade” de välbetalda vita arbetarnas löneförsprång framför de svarta arbetarna - genom att låsa de svarta ute ifrån de vitas arbetsmarknad. Den svenska invandringsregleringen “skyddar” de välbetalda svenska arbetarnas löneförsprång framför arbetarna i andra länder, där lönerna är lägre - genom att låsa dessa arbetare ute ifrån de svenska arbetarnas arbetsmarknad. De vita arbetarna i Sydafrika ville inte medge de svarta en lika chans att erhålla de välbetalda jobben – därför att då skulle det bli ett tryck nedåt på dessa jobbs löner. Och de svenska jobbarna vill inte medge utlänningar en lika chans att erhålla de välbetalda jobben i Sverige – därför att då skulle det bli ett tryck nedåt på dessa jobbs löner!  Den sydafrikanska staten använde apartheid lagstiftning för att “skydda” de vitas löneförsprång framför de svarta. Den svenska staten använder idag restriktiv invandringslagstiftning för att “skydda” de svenska jobbarnas löneförsprång framför utlänningarna.

Så vad är egentligen den principiella skillnaden mellan Sveriges invandringspolitik idag och Sydafrikas apartheidpolitik under huvuddelen av 1900-talet? Sverige idag liknar apartheid-erans Sydafrika mera än vad den svenska arbetarrörelsen har lust att erkänna!

KRAFTERNA BAKOM INVANDRINGSFIENTLIGHETEN

Det finnes två sorters invandringsfientliga krafter i dagens Sverige. Nationalisterna och socialisterna. Dessa två krafter har skilda motivationer. Nationalisterna, vars mest högröstade representanter i den svenska politiken utgörs av Sverigedemokraterna, motsvarar närmast Sydafrikas “The National Party”. Nationalisterna vill “skydda” den svenska kulturen mot främlingar. Socialisterna I Sverige, vars mäktigaste representant i den svenska politiken utgörs av LO, motsvarar närmast Sydafrikas vita fackföreningar. Socialisterna vill “skydda” de svenska lönerna mot främlingars lönekonkurrens.

En enkel fråga: Om arbetarrörelsen är emot “rasismen” – och om arbetarrörelsen alltid "värnar de svaga” – varför, varför slår då arbetarrörelsen så benhårt vakt om begränsningarna av invandringen? Denna begränsningspolitik ger ju bevisligen upphov till ett jättestort antal mänskliga tragedier! Det går väl inte ihop med arbetarrörelsens solidaritets-ideologi?

Jodå – arbetarrörelsens ideologi är av en sådan natur att den nödvändigtvis ger upphov till invandringsfientlighet. Tage Erlander älskade ju att säga “Det är fördelningen som är det viktiga!” Denna idé, som “vår längsta statsminister” älskade, förutsatte att välfärden var en kaka av en given storlek. Och att varje enskild svennes respektive välfärd hängde på hur denna kaka delades upp (av staten). Men det är ju en logiskt ofrånkomlig slutledning att ifall storleken på varje svennes välfärd beror hur en kaka av en given storlek delas upp – då blir varje enskild svennes välfärd mindre ju flera det är som ska ha var sin del av den kakan! Och ju större invandring – desto flera människor i Sverige som ska dela på kakan. Så enligt arbetarrörelsens ideologi – att det är fördelningen av en kaka som avgör storleken på den enskilde svenskens välfärd – är det så att all invandring per nödvändighet minskar de enskilda svenskarnas välfärd. Och ju större invandring, desto större välfärdsminskning! Inte att undra på att väldigt många svenskar, som ju har indoktrinerats med arbetarrörelsens ideologi, är rädda för invandringen.

En annan faktor bakom den svenska invandringsfientligheten är fackföreningsrörelsens antagande att lägre löner räknat i kronor och ören är lika med lägre reallöner. Orsaken till att svenska fackföreningar i varje läge vill pressa fram de allra högsta lönerna deras makt möjliggör, räknat i kronor och ören, är den här villfarelsen att mängden pengar är lika med köpkraften. Detta är en gammal ekonomisk villfarelse som kallas för att blanda ihop begreppet pengar med begreppet rikedom.

Redan merkantilisterna på 1600-talet bekände sig till denna villfarelse. På samma sätt som merkantilisterna skadade sina samhällens ekonomier på 1600-talet genom att i alla lägen försöka skaffa så mycken pengar (som på den tiden utgjordes av guld) till sina egna nationers nationella kassor – skadar idag de svenska fackföreningarna det svenska samhället genom att i alla lägen försöka skaffa så mycken pengar (i form av löner räknat i kronor och ören) till sina medlemmars lönekuvert som de kan utpressa fram. Fackföreningarna vägrar nämligen halsstarrigt att tillåta lönerna, räknat i kronor och ören, att sjunka till den nivå där det råder full sysselsättning (Nej, vi har inte haft full sysselsättning i Sverige på flera decennier. Det har fackföreningarnas lönepolitik borgat för. T.o.m. statens egen friserade statistik anger att arbetslösheten ligger över 5%.)

Och de svenska fackföreningarna skadar i synnerhet de presumtiva invandrarna och flyktingarna genom sin sjukliga upptagenhet med maximala möjliga löner räknat i kronor och ören. De svenska fackföreningarna drar sig inte för att skada de som är svaga på arbetsmarknaden – d.v.s. medlemmarna av sådana grupper som invandrarna, flyktingarna och dessutom vår egen svenska ungdom (såväl invandrare, flyktingar som ungdomar har särdeles svårt att skaffa sig jobb när de inte får lov att jobba för en lön som är tillräckligt låg, räknat i kronor och ören, för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem).  "Slå vakt om de heliga avtalslönerna - till vilket pris som helst!" är fackföreningarnas ledstjärna.

Men det är ett misstag att tro att invandringen utgör ett hot mot den svenska välfärden. Samtliga människor som vill arbeta för att försörja sig utgör en tillgång, inte en börda. Om endast vi svenskar tillåter invandrarna och flyktingarna alltihopa att lönekonkurrera på “vår” arbetsmarknad - så att de får jobba - kommer svenskarnas välfärd inte att sänkas av invandringen. Oavsett hur stor invandringen än blir! (Se mitt inlägg på den här bloggen från juni 19, 2010 “Free immigration is not a threat” för detaljer: 


KOLLEKTIVISMEN ÄR LÄNKEN MELLAN SOCIALISMEN OCH INVANDRINGSFIENTLIGHETEN

Det är faktiskt inte konstigt att de båda halvsocialistiska krafterna i Sverige, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, vill ha en begränsning av invandringen. Invandringsfientlighet är nämligen en yttring av kollektivismen. Essensen av kollektivismen är att enskilda människor uppfattas som fragment av grupper. Så mänskligheten delas upp i “vi” och “dem” i kollektivisternas sinnen. “Klass mot klass” – “ras mot ras” – “nation mot nation” – “mitt gäng mot de där andra gängen”. Det är vad som rör sig i kollektivistens sinne. Kollektivismen ger faktiskt inte upphov till enighet och förbrödring. Kollektivismen ger upphov till oenighet, till splittring, till konflikter – och ytterst till ett allas krig mot alla. Denna princip gäller för samtliga av de tre “stora” varianterna av kollektivismen: socialismen, nationalismen och rasismen.

Notera att Sverigedemokraternas främsta argument mot invandringen är att “invandringen hotar välfärden”. Ställ dig själv frågan: Vad är Socialdemokraternas argument mot den fullständigt fria invandring som en del radikala högerliberaler förespråkar? Jo – “En alltför stor invandring skulle hota välfärden.”  Sverigedemokraterna förespråkar egentligen endast samma slags invandringspolitik som sossarna - med samma slags argument dessutom - fast endast i mera “extrem”, d.v.s. mera konsekvent, form. Sverigedemokraternas logik fungerar så här: “Om litet begränsning av invandringen är bra, då måste mycket begränsning av invandringen vara riktigt bra. Inga halvmesyrer, tack!”

Det är sant att Socialdemokraterna gör stort nummer av att brännmärka och av att försöka frysa ut Sverigedemokraterna – men det är här helt enkelt en fråga om knepet som heter “Tjuven springer i första ledet och ropar `Ta fast tjuven´.” Sanningen är att Sverigedemokraterna visserligen är den mest hätska motståndaren till fri invandring i dagens Sverige. Men det är Socialdemokraterna själva som är den mäktigaste och därmed mest betydelsefulla motståndaren till fri invandring. Etablissemanget inom Socialdemokraterna skäller på Sverigedemokraterna för att avleda uppmärksamheten från sig själva – så att de radikala krafterna inom arbetarrörelsen ska kunna fortsätta att tro på den där klyschan att sossarna i alla lägen ställer upp för de svaga.

Statiska Centralbyråns (SCB) undersökningar visar att ungefär dubbelt så många nya Sverigedemokratiska väljare kom från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som som från de borgerliga partierna under valet 2010. Och enligt SCB sympatiserar en sjättedel av LO-medlemmarna med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är det näst största partiet hos LO-medlemmarna! Det är sossarnas opinionsbildning till förmån för den svenska modellen som röjer vägen för Sverigedemokraternas hätska invandringsfientlighet. Sverigedemokraternas invandringsfientlighet bottnar inte i en avvikelse från den svenska modellen – det är fråga om ett moraliskt depraverat försök till försvar av just den svenska modellen!

Som jag ovan har visat har arbetarrörelsen röjt vägen åt Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna utnyttjar endast de förutsättningar för invandringsfientlig agitation som Socialdemokraterna har skapat.

SLUTSATSEN

Om socialismen är en variant av kollektivismen – och ifall kollektivismen är orsaken till invandringsfientligheten – då finns det endast en logiskt möjlig slutsats att dra. Att ifall vi svenskar vill bli av med den egna motsvarigheten till apartheid, d.v.s. vår skamliga begränsning av invandringen, då måste vi, det svenska folket, göra upp med socialismen – socialismen i dess svenska tappning: välfärdsstaten.

Kamrater! Upp till kamp mot invandringsfientligheten och välfärdspolitiken! 

Målet är kapitalismen och tillhörande fullständigt fri invandring.

Thursday, May 1, 2014

Fascism in Sweden

There used to be a popular saying in the English-language-speaking countries - "It can´t happen here!" The "it" in this popular saying usually referred to fascism. The idea was that the people of one´s own society were too civilized and rational for fascism to stand a chance of getting popular traction.



Well, here is an interesting question - "Could it happen in Sweden?" (The "it" here is supposed to refer to fascism.) In other words - "Could Sweden go fascist?"



Well, an interesting point which I would like to make now is that a serious attempt to institute fascism was in fact made in Sweden during the 1970s. The attempt went by the name of "löntagarfonder" ("wage-earner funds"). The political force behind this attempt to institute fascism in Sweden was none other than the largest trade labor organization in Sweden at the time - LO. LO was and is Sweden´s equivalent of the AFL-CIO. LO was and is the umbrella organization for those labor unions which organize the blue-collar workers of Sweden.



LO proposed that the control over Sweden´s private businesses was to be collectivized, in a fascist fashion, at a now-famous national congress which was held in 1976. The means of collectivising the control of Sweden´s businesses was to be a system of funds and committees which was to be called "löntagarfonder" ("wage-earner funds").



This is how the wage-earner fund system was supposed to work:



A portion of the yearly profits of the private business firms was to be handed over to the labor unions and employed by them to purchase shares in the joint stock corporations of Sweden. After a while the labor unions would own 40% of the total shares of the corporations. So LO was to employ the private business´ own money to buy into them! If my memory does not fail me the labor unions were not supposed to ever own more than 40% of the shares. Once LO owned 40% of the private business sector no further collectivization was supposed to occur. However, the really interesting thing is the exact way in which the government of the corporations, once the labor unions owned 40% of the shares, was supposed to be carried out.



In LO´s system the private business firms were to be governed by committees. These committees were supposed to consist of representatives of three parties: the private share-holders, the government and the labor unions. Did you get that?



Committees consisting of representatives of the private share-holders, the government and the labor unions! If you know something about the history of Europe during the 20th century that should ring a great big, BIG bell!



During the 1920s Benito Mussolini instituted an economic system in Italy which he called fascism. In fascist Italy the private business firms were controlled by committees which went by the name of "corporations". The corporations were committees which were composed of representatives of three parties: the private share-holders, the government and the labor unions!



Get it? LO´s "wage-earner funds" were the very same type of entity as Mussolini´s corporations!

So Sweden´s giant labor union organization, LO, proposed to institute the very same economic system in Sweden which Benito Mussolini had instituted in Italy during the 1920s! There should have been a thunderous uproar in Sweden when LO had the effrontery to try to "make it happen here" - in Sweden!



Well, there was an uproar in Sweden at the time - sort of. LO and their allies, the Social Democrats, paid a high price for the löntagarfond proposal. The Social Democrats lost their political power over the Sweden in the elections of the fall of 1976. The period 1976-1982 was the first period of time in several decades that the Social Democrats did not control the Swedish government. The Social Democrats were voted out of power by the Swedish people for the first time in several decades - largely as a result of the Swedish people´s aversion to the löntagarfond proposal. "Served the `worker movement´ right!" - I say!



But - unfortunately, the Swedish people were so devoid of knowledge of modern European history, that no one (to my knowledge) raised his voice and pointed out that "The emperor is fascist!". Many Swedes at the time accused LO of being hungry for power. But no one, to my knowledge, pointed out the fact that the wage-earner funds were exactly the same kind of entity as Mussolini´s fascist corporations. So LO escaped the fate of being tarred and feathered as "fascists". A shame, I say.



Now, don´t get me wrong. I do not believe for a minute that the Swedish LO ever has adhered to a conscious fascist ideology. When the bureaucrats working at LOs headquarters dreamed up the löntagarfond system they were, I am sure, blithely ignorant of the ominous parallels between their system and that of Mussolini. The bureaucrats responsible for the löntagarfond proposal must have been so utterly ignorant of modern history that they had not the faintest idea that they were proposing to institute a fascist type of economic system in Sweden. LO was motivated by a mere, banal lust for power. And it was a sheer coincidence that the means which they got into their heads to employ to acquire more power turned out to be a fascist system.



I do not accuse the people who run LO of being fascists. I merely accuse them of being stoopid, ignorant power-lusters - who once upon a time happened to almost institute fascism here in Sweden by accident!

Saturday, October 12, 2013

"What About Sweden? - my comments

MORE ON - WHAT ABOUT SWEDEN?

My countryman Carl Svanberg gave a lecture at the latest OCON titled ”What About Sweden?” I have not heard that lecture yet – but I can easily imagine the general nature of Mr. Svanberg´s observations concerning the country which I (unfortunately) live in and was born in. Notwithstanding the fact that I have no first-hand knowledge of the content of Mr. Svanberg´s lecture, I wish to contribute my two bits to the oh-so-worthy task of trashing the name of the moral cesspool which is the modern Swedish welfare state.

THE SOCIALISTS´ FAVORITE BOAST: “THE RECORD YEARS”

A concept which Sweden´s Social Democrats are fond of, being the braggarts that they are, is “Rekordåren” (in English: “The Record Years”). This concept refers to the first 25 years or so after the end of the Second World War. This period was, allegedly, like a veritable “Golden Age of the Swedish Welfare State”. The idea is that for all of those 25 years Sweden had low inflation, close to full employment and a rapid rise in the general living standards of the “common man”. According to the official statistics Sweden´s real GNP increased by 4% per year on the average during the years 1950-1975. Sweden´s Social Democrats proudly proclaim that the “Record Years” constitute objective proof that their welfare state is in fact eminently compatible with prosperity and a strong national economy.

Well, how are we enemies of the welfare state to explain Sweden´s relatively healthy economy during the first 25 years after the end of the war? Most of Sweden´s enemies of the welfare state don´t have a clue as to how to answer the argument which goes that the fact of the Record Years proves that the welfare state is “practical”.

Well, I am an enemy of the welfare state who does know exactly how to disprove the assertion that the fact of the Record Years goes to show that the welfare state is “practical”.

Here goes.

THE CAUSE OF THE “RECORD YEARS”

I returned to Sweden in 1970. I was sixteen and had been living in the U.S.A. since the age of five. I remember that during the early years of the 1970s I would every now and then spot a table of the GNP per capita of the world´s various countries when I read a Swedish business magazine. The list would invariably show exactly four countries at the very top: namely the U.S.A., Canada, Switzerland and Sweden. These four members of the “prosperity elite” of the world all had GNPs of roughly 4.000 U.S. dollars per capita. West Germany was in second place, with a GNP of roughly 3.000 U.S. dollars per capita. The other major European industrial powers, i.e. France, Great Britain, the Netherlands and Belgium were still further behind with GNPs per capita of roughly 2.000 or 2.500 U.S. dollars per capita.

Now – what exactly did the four members of the “prosperity elite” of the world have in common at the end of the Second World War which might explain their subsequent superior economic performance?

The only thing which comes to my mind is the fact that these four countries were precisely those four major industrial nations on whose territory none of the fighting during the Second World War took place. No fighting took place on the territory of the U.S.A. and Canada for the simple reason that these two countries lay on the other side of the Atlantic Ocean from Nazi Germany and Fascist Italy, and on the other side of the Pacific Ocean from Fascist Japan. And no fighting took place on the territory of Switzerland or Sweden because these two countries were neutral for the entire duration of the war.

The reason that the U.S.A., Canada, Switzerland and Sweden had the best economic development of all the world´s industrial powers during the first couple of decades after the Second World War was, evidently, the fact that their industries had a competitive edge over all of their competitors. The factories and infrastructure of Germany, France, Great Britain, Belgium, the Netherlands, Italy and Japan had all been heavily damaged in the fighting during the war. But the productive assets of the four members of the postwar period´s “prosperity elite”, on the other hand, were entirely intact when the war ended. So the factories of the four members of the “prosperity elite” were ready and eager to deliver the goods when their order books were filled to the brim by dint of the reconstruction of war-ravaged Europe.

Now, why did Nazi Germany leave the two dinky little European countries Switzerland and Sweden alone during the war? Well, Switzerland was populated by a fiercely independent and freedom-loving people. And Switzerland was armed to the teeth in 1939. And the terrain of Switzerland would have been extremely difficult to deal with for an invasion force, Switzerland being alpine in extremis. So it stands to reason that the reason Hitler left the Swiss alone was that he deemed an invasion of Switzerland to be too expensive to be worth the price.

But: Sweden? 

Sweden´s military defense in 1939 was a pathetic joke. The Social Democrat administrations of the 1930s had systematically razed Sweden´s defense forces in order to make room in the state budget for the more popular welfare state expenditures. Entire regiments had been scrapped. Large warships had been sold to such foreign countries as Chile. Vital equipment such as modern tanks and artillery had been denied to the Swedish army. Sweden´s Air Force was put on a starvation diet during the entire decade of the 1930s.

Observe that Nazi Germany invaded two of their neighbors to the north, Denmark and Norway – but not Sweden or Finland. Well, it is obvious why Nazi Germany left Finland alone – the Finns fought side by side with Nazi Germany against the Soviet Union! But, why did Nazi Germany leave Sweden alone?

I happen to know a thing or two about modern Swedish history – so I can give the proper answer. Nazi Germany had no need to expend any of its limited resources on an invasion of Sweden – for Sweden chose to be very cooperative of its own free will!

SWEDEN: THE BLACKLEG NATION

During the 1990s I visited the National Library in Humlegaarden in central Stockholm several times in order to carry out some research into the subject of Sweden´s foreign policy during the Second World War. I learned some interesting facts which are not well known to either the Swedish or the foreign public.

Sweden supplied almost exactly 52% of all the iron ore which the German steel industry consumed during the war. It goes without saying that the Wehrmacht needed copious amounts of weapons such as tanks, artillery, military aircraft, warships etc. in order to wage the war. These weapons were made mostly of steel. And it is physically impossible to produce steel without iron ore (leaving aside the minor amount which can be produced from scrap iron). So the iron ore which Sweden supplied to Nazi Germany played an essential role for Germany´s war effort! And Sweden delivered all this valuable iron ore voluntarily. There was no need for Nazi Germany to invade Sweden. For Sweden very kindly collaborated.

The simple fact of the matter is that Sweden, under the leadership of the Social Democrats, was more concerned with saving its own neck than with contributing anything beyond words to the struggle against Nazism. Millions of British, American and Russian soldiers were obliged to die on the battlefields in order to stop the Nazis – while Sweden made a tidy profit on its prodigious sales of iron ore to the aggressor!

Now, if a Swedish Social Democrat is reading this essay, he will probably point out indignantly that Sweden was ruled by a coalition government during the war. So the non-Social Democrats were co-responsible for Sweden´s shameful blackleg policy, he will object. Well, that is true. The Social Democrats do not bear the guilt alone. But – the Social Democrats held a majority of their own of the seats in both chambers of the Swedish Parliament during the years 1940-1944. So the Social Democrats could easily have prevented the adoption of Sweden´s blackleg policy if only they had wished to. They had more than enough votes in both chambers of the parliament to get their way no matter what resistance the non-Social Democrats chose to put up.

BUT WHAT COULD SWEDEN HAVE DONE?

Maybe the Social Democrat reader will now resort the rhetorical question: “But what could Sweden have done anyway? If Sweden had refused to deliver the required iron ore then Germany would simply have invaded Sweden, seized the iron ore mines and gotten its iron ore anyway!”

Well, here is what Sweden could and should, have done. 

There is a venerable tactic in warfare which goes by the name of the “scorched earth policy”. Sweden´s government could have made a major contribution to the defeat of Nazi Germany by means of preparing in advance for a German invasion. Sweden´s government could have installed massive amounts of dynamite at the right places in the iron ore mines, evacuated the mines and could then have told Nazi Germany that they would get no more iron ore. If the Wehrmacht subsequently launched an invasion of Sweden, the Swedish government could have simply given the order to detonate the dynamite. The iron ore mines would have been destroyed days or weeks before the German troops reached them. Subsequently, it would have taken several years for the German occupiers to rebuild the mines and restart the production of iron ore. Several years without half of its supply of iron ore would have crippled the Nazi German war effort.

But the Social Democrats did not wish for the Swedish people to suffer in any way from a Nazi occupation. They preferred that other nations should suffer in order to defeat the Nazis. Saving Sweden´s own national neck was their top priority. The Social Democrats high-falutin´ talk about “solidarity” is mere empty verbiage.

THEY DID IT ON PURPOSE

Make no mistake. The Social Democrats did it on purpose. I know this - for I learned a couple of telling facts during my above-mentioned research at the National Library in the 1990s.

Firstly: 

During the entirety of the Second World War Sweden had a military draft. Military service was compulsory for all young Swedish males. With one exception: those male Swedish citizens who happened to be mining workers were exempted from the compulsory military service! The mining worker profession was to my knowledge the only profession whose members were systematically exempted from the compulsory military service. Why was this? Well, the answer is not rocket science. The Social Democrats in power sure as heck did not wish for the deliveries of iron ore to Nazi Germany to be imperiled. So the iron ore mines were absolutely not to be deprived of the necessary mining workers! For the iron ore deliveries constituted the bribe which purchased for Sweden its precious separate peace.

The second fact which I uncovered during my research in the 1990s was the interesting fact that according the national labor statistics the stevedores in the small northern city of Luleaa had to put in record amounts of overtime during the war years. Why is this fact interesting? For the simple reason that Luleaa is and was the city from which vast quantities of iron ore produced in Swedish Lappland are and were loaded onto ships for transportation over the Baltic Sea to the continent. To be sure, much of the iron ore from Swedish Lappland was conveyed to Germany during the war years via the Norwegian port of Narvik and down along the Norwegian coast. But especially during the summertime much of Lappland´s iron ore passed through Luleaa. The stevedores in Luleaa had their hands full during the war loading those copious amounts of iron ore onto the ships whose destination was Nazi Germany!

WHY DID SWEDEN GET AWAY WITH IT?

An interesting question in my mind is this: Why in the world did the Allied victors not punish Sweden after they won the Second World War? Why, oh why, was Sweden permitted to get away with its policy of collaboration with one of the worst mass-murderer-regimes in all history? Why was Sweden not required to pay reparations to the victims of Nazism – since Sweden had functioned as an accessory to the Nazi Germany?

The most likely answer to this conundrum is that almost immediately after the end of the war, a new enemy of the western world´s freedom reared its ugly head. I am talking, but of course, about the Soviet Union. The U.S.A. and Great Britain became alarmed by the Soviet Union´s brazen takeover of Eastern Europe shortly after Germany´s defeat. Sweden´s geographical location made it a potential barrier to the Red Army. My take is that President Truman and Prime Minister Attlee chose to forgive Sweden it´s transgressions in order so as to not alienate a valuable potential ally.

To be sure, Sweden never joined NATO. And the Social Democrats made loud noises during the postwar period about how the U.S.A. was guilty of this sin and that sin. Sweden´s Social Democrat politicians carried on as though America and the Soviet Union were equally wicked. But those very same Social Democrats knew which side Sweden´s bread was buttered on. It is an open secret that Sweden and NATO cooperated with each other closely for the entire duration of the Cold War. The leadership of NATO and of the Swedish military probably worked out detailed (nominally secret) plans concerning how they would work together in the event of a war. Furthermore, it is a well-known fact in Sweden that Sweden´s intelligence establishment systematically shared much of the information it gathered concerning the Soviet military with NATO and the Pentagon.

BRAZEN HYPOCRISY

The U.S.A. and, to a lesser extent, Great Britain saved Sweden from both Nazi Germany (during the Second World War) and from the Soviet Union (during the Cold War). The response of Sweden was a swinish ingratitude and dishonesty. But there is nevertheless a popular saying in Sweden which the Social Democrats are fond of: “Sweden is the world´s moral superpower.”

Sweden let America and Great Britain pay the price required to stop Nazi Germany – all the time that Sweden enjoyed its separate peace and profited from its lucrative iron ore sales to the Nazi war machine. And - after the war, Sweden´s Social Democrats had the effrontery to make America out to be an global villain (think Olof Palme!). The Social Democrats of Sweden put on airs of moral superiority. Notwithstanding the fact that they were the instigators of Sweden´s economic cooperation with Nazi Germany at the very time that Germany was raping Europe and carrying out multi-million-victim genocide!

I have said it before and now I will say it again:

Modern Sweden is a cesspool - and our Social Democrats are morally obscene! The “Swedish model” does not deserve to be admired or emulated.

Sunday, March 20, 2011

The Swedish Model is Evil

The ”Swedish Model” - it is world-renowned. All too many advocates of the welfare state the world over urge us to emulate Sweden. Sweden is lavished with praise for being the one single country which first entered upon that proverbial “golden middle road”. The famous married couple of Social Democrat intellectuals, Gunnar and Alva Myrdal - are the individuals reputed to have coined the term – “The Middle Road”. That road is supposed to be the utopian compromise which is imagined by the Social Democrats to exist in between capitalism and Communism.

Incidentally, it is a testimony to the nature of the child-rearing skills of Social Democrat intellectuals that Gunnar and Alva Myrdal together sired that vicious Communist intellectual, Jan Myrdal. The latter is notorious, in Sweden at least, for singing songs of praise to such moral monsters as Mao Zedong and Josef Stalin. And he is even famous/notorious for lauding praise on - get this - Pol Pot! Right at the very time that this mass-murderer was at the height of his power in Cambodja, and was beginning to come under attack even from Sweden´s  remaining Communists, Jan Myrdal proved his “heroic integrity” by toughing it out and defending Pol Pot to the bitter end (Jan Myrdal lost the support of most of his treasured “groupies” - those naïve “idealists” who remained teenagers-in-spirit even after turning twenty - as his reward for that display of “integrity”.) But I digress.

The Social Democrats themselves have always said that capitalism is evil? Have they not? And nowadays at least, the Social Democrats concede that Communism is evil also? Do they not? Well - if the Swedish Model is a middle of the road between two different forms of evil – according to its own defenders – then what does that say about the moral status of the Swedish Model?

I will proceed to tell you exactly what I think of the Swedish model. It reeks to high heaven! The Swedish Model is the vilest form of radical evil. This idea of mine will, I am sure, give rise to ringing guffaws of laughter on the part of many of the readers of this blog. But I know, nevertheless, that I am in fact right. And that I do stand a fighting chance of showing at least the more honest of my readers that I am right, if I tell the tale of exactly what happened when the Swedish Model came close to destroying my own personal life.

The essence of what happened to me is that the Swedish Model made me so distraught, when I was a teenager, that I went literally insane. Literally insane. I was in fact actually committed to a mental hospital (Ulleraakers outside of Uppsala, to be specific) for the entire summer of 1972, and for the entire entirety of the year 1973. My diagnosis was schizophrenia - which illness is perhaps the gravest form of psychosis. The following is my story:

I was born in Stockholm in 1954. My father was a bank clerk and my mother was a housewife. When I was five years old (i.e. in 1959) my father was offered the opportunity to work in the U.S.A., in order to sell Swedish industrial products (such as, for example, specialty steels and mining products) on the North American market. My father seized the opportunity. For he realized that this was his big chance to move forward in his career, and to “go places”! So in 1959 he moved to America. And he took me, my mother and my sister with him. For eleven, mostly happy, years all of us lived together in the suburbs of New York City. My father worked in an office in a skyscraper on Manhattan.

So I was blessed with the wonderful privilege of getting to grow up in the freest and most rational society in the world at the time – the United States of America. Instead of having to go through the agony of growing up in that cultural cesspool which is modern, egalitarian Sweden – the society which is - “The Royal Swedish Envy´s Beloved Sewer” - in my mind´s eye. That is what I like to call Sweden. I think that verbal shoe fits the country which I have the misfortune to live in nowadays, so to speak.

So you see - I detest my own country of birth, modern Sweden. And I admire the county of my choice, the U.S.A. I did not myself choose to move to the U.S.A. when I was five old, of course. I was just lucky. But my values are now such that I would choose to move to the U.S.A any time, at the very moment that I got the chance. I have in fact tried a few times. But, it turned out, that I was unable to get a Green Card. 

So I am proud to be able to say (I regard this as an honor) that in some ways I am just like my all-time favorite heroine, Ayn Rand – who detested her country of birth, Russia. She, like me, also admired the country of her choice - the U.S.A.! For Ayn Rand used to say that she was “An American who happened to be born in Russia". Well, I can honestly say that I am an American who happened to be born in Sweden (of all rotten places!).

I was happy during my idyllic childhood in the U.S.A. When I think back and dream about my first four magic years “over there”, I like to picture them as “the Golden Age” of my life. For the U.S.A. had that healthy kind of culture which is so rare these days – a culture in which everybody and his brother took it for granted that life was full of wonderful opportunities (they were supposed to be around every corner - and most of us Americans actually believed that), that it was right to value one´s own personal happiness and that (we thought that no one could fail to realize this "obvious" fact) ultimately it was up to you to determine whether or not you made anything of yourself. And that you should have a dream. And that you should, indeed must, “go for” that dream - whatever it was. My own personal dream was to become a scientist when I grew up – but it turned out that I came to suffer heartbreak instead.

For in the year 1970 my luck changed for the worse. I was sent back to Sweden.

To be taken from the relatively healthy American culture, and instead to be immersed in the Swedish welfare state – that was like being thrown into a vat of ice-cold water! It was a shock! It felt awful.

What was it that was so wrong with Sweden? It could be summarized very briefly in Ayn Rand´s observation that Sweden is the society which a fortiori is characterized by “hatred of the good for being the good”. This observation´s meaning is that the majority of the Swedes, due to the influence of their sick culture, are such depraved creatures who hate those very things which they themselves evaluate as being good in some major way. So these subhuman creatures will think along the line “This man´s superlative intelligence is a wonderful thing. It impresses me. Therefore I really hate this guy. I really want to hurt him!”

Most Swedes think that money, for example, is a major value. They think that money is something well worth having. For the majority of Swedes sure want to have a lot of money themselves - do they not? Well, the heady sales statistics of the government monopoly on lottery tickets sure argues that they do. But – those very same Swedes despise and spit upon those individuals who succeed at making lots of money! With the exception of the lucky bastards who win a few cool millions on a lottery ticket.

A Swedish businessman who manages to make a fortune by means of working hard to build up a productive business is, virtually without exception, persecuted and harassed by the mass media and by the tax authorities. And the Swedish masses - most of its members that is - cheer whenever the taxman succeeds at “nailing”, and ruining, the life of some unfortunate millionaire. Many times while eating lunch I personally overheard my workmates at the factory I used to work in gloat over the fate of the  latest “wealthy bastard” who “had got his”. It was a routine occurrence. I kid you not. Many Swedish workers are like that. They exhibit schadenfreude.

Well, what is the difference between a wealthy businessman who was burned at the stake, figuratively speaking, in front of a jeering crowd of the envious Swedish equivalents of America´s Joe Sixpacks - and an equally wealthy lottery winner who goes free? The difference is simply that the businessman earned his money - whereas the dude who just happenes to win a few cool millions on a lottery had merely gotten lucky. So you see – all too many of my countrymen hate anyone and everyone who prove themselves to possess moral virtue. That is the issue here. Those vermin in human bodies hate whichever men whom they notice are morally good - or whom, at least, they notice are better human beings in some way than they themselves have cared to make themselves!

Another luminously clear example of this phenomenon (i.e. the phenomenon of “hatred of the good for being the good”) can be found in the Swedish education policies. Sweden´s children are not supposed “to learn at their own pace” as the former Minister of Education – and the idol of Sweden´s Social Democrats - Olof Palme, famously put it. For then some children would learn more, and learn it faster, than others! So the best and brightest of Sweden´s schoolchildren are to be deliberately frustrated and hindered from learning! They are to be dumbed down in order to achieve that "wonderful" value which is called "equality". The brightest minds are to be stunted on purpose! All because the most of the “masses” of Sweden - and most of the intellectuals too - hate and resent any individual who shows signs of possessing unusual intelligence and ambition! (Those intellectuals are, of course, the source of the corruption of those masses.)

Incidentally, Sweden´s Social Democrats hero-worship this moral monster Olof Palme - who wished to torture his own voters´ children (!) and who did little to hide that fact from them - in a similar way that many “modern” Americans hero-worship that power-luster J.F.K. In addition to this parallel, there is also the parallel that both Olof Palme and J.F.K. “benefitted”, as far as their “reputation amongst their posterity” goes, from their otherwise tragic fates as martyrs. Becoming victims (of assassination) boosted their reputation among posterity. 

When I found myself right in the middle of this disgusting filth immediately after my return to Sweden from the U.S.A. I began to feel absolutely miserable! It was the worst period in my life. It was sheer hell. The only reason that I did not attempt to commit suicide was that I lacked the willpower – for I was so egregiously passive and depressed! Just two short years after my return to Sweden I had become almost like a vegetable.

In fact, my sister Sophy has told me many times over the years after I recovered from my psychosis, that she was rather embarrassed to be seen with me at the time - because all her friends would ask her (behind my back, so to speak) “What kind of dope is that brother of yours on?”. For my facial expression and my demeanor were so “wooden” that people who saw me on the tramway with my sister actually thought that I must be high on some kind of narcotic drug! They mistakenly took my psychosis to be a drug habit!

I felt that I was surrounded on all sides by a "vile and pernicious" evil. I could not explain it. I was only sixteen years old. So I could not fathom it. I was a philosophic illiterate when young. For all this happened roughly ten years before I found my rescuer – Ayn Rand and her philosophy of reason.

I felt in my bones that I lived in a hostile, malevolent and threatening universe. I was in such a bad condition that just two short years after my return to Sweden I was committed to the mental hospital just outside Uppsala, called Ulleraakers Hospital, with the diagnosis schizophrenia. The Swedish model had, literally, turned me into a certified psychotic!

And I am not making this up. I still today, 45 long years afterwards, must take anti-psychotic neuroleptika every day. If I ever forgot to take my medicines (which I never do) for a long enough period of time, I might have a relapse. Although I sure as hell make a point of remembering to take my medicines. For I sure as hell so not want to have a relapse! The reason for this being that "I have been there” – i.e. I know what it is like to be psychotic. I would probably prefer to be castrated rather than to lose my mind again. And I mean that. I regard those Swiss drug companies who invented the first anti-psychotic medications way back in the 1950s as wonderful benefactors. For more on that subject, please read my debate piece elsewhere on this blog titled “Lysenkoism in Socialized Medicine” - .

And there is much, much more which I can say about the depravity of the Swedish model. I can point out that Sweden soon after the end of the Second World War began to aspire to the role of being the world´s “Moral Superpower”.

But – what was the source of the Swedish Model´s seemingly impressive economic success during the 1950s and the 1960s? The answer is – the blackleg policies which Sweden pursued during the Second World War. Sweden was, as everyone knows, never invaded by Nazi Germany. Of course not! Why would Hitler go to the trouble of invading Sweden? Those “practical-minded” Swedes collaborated with the Nazis willingly anyway! Almost exactly 52% of all the iron ore which the Nazi war machine consumed during the war came from Sweden. Hitler´s tanks, cannons, battleships, etc – they all were manufactured largely from Swedish iron ore! So – as a result of this - Sweden had an economy which was in much better shape at the end of the war than that of any of its major competitors - with the single important exception of course, of the U.S.A.

For many of Sweden´s industries had been favored with packed order books during the entire war. And not a single one of Sweden´s factories had been laid in ruins by the fighting. For none of the fighting had taken place in Sweden! Great Britain, France, Germany - their industries lay in ruins at the end of the war. But Sweden´s factories were intact. So Sweden´s private industry had an enormous competitive advantage. 

Now, this relatively robust private sector proved able to carry on its back the burden of the parasitical welfare state, which became hearier and heavier as it was being built up by the Social Democrats during the first two decades which followed the end of the war. It was not until the late 1960s that this sham of a pretense and self-deception began to self-destruct.

It should be noted that Sweden´s Social Democrat Party had a majority of the seats, all by itself, in both chambers of the Swedish Parliament during the war years 1940-1944. You can look that up in the history books. I have. So it was the Social Democrats alone who bore the primary responsibility for the shameful blackleg policy which had kept Sweden out of the war! 

But.

After the end of the war the Social Democrats began to demonize the U.S.A.! In other words, the Social Democrats had the temerity to demonize that very nation which had saved Sweden from both Nazism and Communism. Those Yankees sure as hell received no gratitude from the Swedish Social Democrats for their heroism, and for their foolish generosity! All they received was a figurative slap in the face. Nay - a knee in the crotch! 

Of course, if it had not been for the U.S.A´s willingness to fight the Nazis during the war - and to at least block the otherwise unprotected road into Western Europe beckoning the Soviet Communists after the war - Sweden would today probably be a vassal state. Either a vassal of Nazi Germany or of the Nazis´ partner-in-crime, the Soviet Union. Which - say I - would merely have served them, i.e. the majority of my countrymen, right!

So the Swedish Social Democrats – the creators of the Swedish Model – sure knew how to go about turning themselves into a pack of ungrateful swine! And how to go about turning themselves into world champion hypocrites!

SYou see – the source of the good reputation of the Swedish Model is a actually disgraceful chapter of Swedish history.

And what about that famous, much talked-about “solidarity with the weak”? Well – if we are to speak of the “weak” - what about all those victims of lobotomies? During the 1940s and the 1950s, many, many hundreds of mentally ill Swedes were lobotomized – without their own consent, of course! And many of those unfortunates were crippled, literally, as a result of this “beneficial medical procedure”. JFK´s sister, Rose (who, to be sure, was not lobotomized in Sweden - but still), was never even able to go to the bathroom again without assistance after her lobotomy in the early 1940s. Between 2% and 18% of those who were lobotomized, died as a direct consequence of that operation (often from heavy bleeding in the brain). Today, many textbooks use the lobotomy procedure as a concrete example of bad science and bad medicine! 

So - how in the world could all this happen in that “civilized” country, which modern Sweden is widely believed to be an example of?

A likely explanation is that the reason so many Swedes were lobotomized without their consent was precisely the Swedish Model! Specifically, it was the fact that the mental hospitals were all financed by a means which was based on “solidarity”. For the mental hospitals in Sweden were financed with tax money. It was the government which paid the enormous bill for keeping alive all those many thousands of psychotics who were kept in the mental hospitals of the time. Before the lobotomy procedure came onto the scene, there were no effective treatments for psychoses which were deemed to be effective and reliable. So, any unfortunate individual who developed a psychosis in those days would often have to live the rest of his life in an institution! And it goes without saying that this must have caused the “public treasury” tons and tons of tax money. The vast army of psychotics vegetating in the mental hospitals at the time, constituted a major economic drain on “the public”.

But towards the end of the 1930s, a new method for treating psychoses appeared – the lobotomy! This treatment seemed to work on many psychotics. To be sure – many patients died as a result of the procedure. And to be sure – many more were crippled for life as a result of it. But some patients, at least, seemed to benefit from this new treatment! So the lobotomy procedure seemed to be a promising means of emptying the mental hospitals of the economically burdensome army of psychotics. There was, obviously, an opportunity to save tons upon tons of tax money here! And you know how politicians typically behave when they feel that they are hard-pressed to save tax money? They will do some of the craziest things imaginable to save a buck! You know they will, don´t you? 

So it stands to reason that the widespread and rapid adoption of the morally questionable lobotomy procedure in Sweden (as well as over the entire rest of the world) was a political decision, not a medical one. Saving tax money was more important than looking after the interests of the patients. That is how socialized medicine works. You can read more about the lobotomies here - http://henrik-unne.blogspot.com/lysenkoism-i-den-socialistiska.html .

What more can I say about the Swedish Model´s depravity? Well, I can easily demonstrate that those many Swedes who support it are beyond the moral pale. I worked for roughly 34 years, up until the end of 2009, as a factory worker in order to make a living. And I heard with my own ears what one of the favorite discussion topics was, whenever my fellow factory workers discussed politics during the lunch and the coffee breaks. The favorite subject of discussion was – “distribution politics”. That is the name, in Sweden, for the combination of tax and handout policies which directly affect how much money the wallets of the citizens come to contain. Distribution politics is a filthy business – sort of like emptying bedpans or cleaning latrines!

And most Swedes adore it! My workmates´ litanies over the injustices they perceived in the current “distribution politics” of the society they lived in was never-ending. Those “rich people” never paid enough taxes according to my workmates. And my former workmates never stopped complaining about how unfair it was that the foreman at their own workplace, or the doctor at the nearest hospital, or the neighbor across the street, made more money than they themselves did. It was always unfair when somebody else made more money than they did. But on the other hand - it was never a problem worth mentioning when the apprentice or the janitor at their own workplace made less money than they did!

And my workmates never grumbled even a teensy-weensy bit about the Swedish education policies. The well-known fact which was that Sweden´s children were not learning even to read and write properly in the public schools – that did not seem to bother my workmates at all. For they never even mentioned the subject! And this despite the fact that many of them were themselves parents at the time, with kids of their own in school!

And get this - I literally cannot recall a single occasion on which the subject of the deplorable state of education was even brought up at my workplace during all the 34 years during which I worked in Swedish factories! I kid you not. Their own kids´ abyssmal (lack of) education did not even seem to be an issue in the minds´ eyes of my fellow Swedish factory workers. For they did not seem to think the subject was worth mentioning! 

So you see – these swine in human bodies were tormented by the thought that somebody - anybody – somewhere was making more money than they were. But the fact that their own kids were failing to get a decent education in the public schools – that did not bother them the least!

Such were my workmates´ priorities! Such were the mentalities, and the moral stature, of those “heroes of production” - the Swedish workers! The situation in the land of the Swedish Model is that bad. The Swedish Model´s enthusiastic supporters (and they are enthusiastic in a desperate, contrived sort of way) are moral lice.

So, I say – the Swedish Model belongs in the dustbin of history! Along with those other two “darlings” of socialism which the 20th century gave birth to - Nazism and Communism. We should all value justice instead of equality. And we should all value freedom instead of security. For it is a false and illusory equality, which consists of people making equal money for unequal production. And it is an equally false and illusory security, which one attempts to found on the quicksand of the policy of handing over one´s life to the state.

So wake up, you pathetic fools who constitute the clear majority of those who populate modern Sweden! Otherwise you will one day wind up finally realizing that something is really, really wrong with the society you are stuck in – but that it is now too late to do anything about it!